Vad är betablockerare?

Betablockerare är indelade i icke-selektiva och selektiva beta-1-varianter. Dessa inkluderar till exempel acebutolol, atenolol, bisoprolol, celiprolol, samt den första godkända selektiva beta-1-blockeraren metoprolol.

Den första receptbelagda icke-selektiva beta-1-blockeraren var propranolol. Samtidigt finns det fler, så som karteolol, karvedilol, oxprenolol, penbutolol, pindolol, sotalol och timolol.

I grund och botten förloras denna selektivitet i beta 1-blockerare med ökande dosering. De flesta betablockerare utlöser en förträngning av luftrören. Av detta skäl bör de undvikas om man lider av astma. Detta gäller även för sjukdomar vid vilka luftvägarna förträngs. Dessa inkluderar till exempel kronisk obstruktiv lungsjukdom, KOL.

De huvudsakliga användningsområdena för olika betablockerare vid hjärtsjukdomar inkluderar: hjärtsvikt, hjärtrytmrubbningar och cirkulationsrubbningar direkt på hjärtat genom angina pectoris eller en kranskärlssjukdom (CHD).

Förutom arteriell hypertension (högt blodtryck) finns det andra indikationer för betablockerare. Detta inkluderar en överaktiv sköldkörtel, som åtföljs av en ökad hjärtfrekvens. Betablockerare används för att behandla hjärtsvikt.

Men även somatiska effekter, så om ångest eller darrningar (icke-organiskt relaterade skakningar), kan lindras genom dessa receptbelagda läkemedel.

Framför allt betablockerarna metoprolol och propranolol används som intervallbehandling av migrän. Målet med behandlingen är att förhindra migränattacker i förebyggande syfte.

Som en del av lokala behandlingsenheter på ögat har betablockerare visat sig bota glaukom (grön starr). Vid denna ögonsjukdom sänker preparat så som timolol huvudsakligen det kraftigt ökade intraokulära trycket.

Dessutom används betablockerare för behandling av levercirros med portal hypertension, paroxysmal takykardi eller en diagnostiserad feokromocytom.

Som en del av abstinensbehandlingar finns det indikationer på att betablockerare har en positiv effekt på förhindrandet av abstinenssymtom vid nikotin- och/eller alkoholberoende.

Betablockerare verkar direkt på det autonoma nervsystemet. Detta kan inte medvetet påverkas av människan. På grund av detta hänvisar man också till dem som det oberoende eller ofrivilliga nervsystemet.

Hela människokroppen genomkorsas av fibrer av det autonoma nervsystemet. Kontroll tillhandahålls av underordnade områden i hjärnan (omedvetet). Det autonoma nervsystemet reglerar och samordnar olika organ och kroppsfunktioner.

Två starka nerver, det parasympatiska och sympatiska nervsystemet, kontrollerar det autonoma nervsystemet. Båda enheterna är endogena motståndare.

Det parasympatiska nervsystemet styr huvudsakligen när en person stänger sin rytm och anpassar sig till födointag och vila.

Däremot aktiveras det sympatiska nervsystemet när man är vaken, i stressiga situationer och under aktiviteter. Följaktligen gör det sympatiska nervsystemet att människan är i stånd att utföra arbetsprestationer. För detta ger det sympatiska nervsystemet den nödvändiga energin. Detta ses i form av vidgade pupiller, ökad uppmärksamhet, svettning och muskelspänningar.

Däremot slappnar musklerna av i urinblåsan, tarmarna, magen och livmodern. Dessutom sker en begränsad produktion av saliv och munnen blir torr. Inte minst gör det sympatiska nervsystemet att blodkärlen förträngs, även de i skelettmuskulaturen och hjärtat. Detta leder till accelererad andning, en ökning av blodtrycket och snabbare hjärtslag.

Aktivering av det sympatiska nervsystemet utlöses oftast av endogena budbärare. Dessa inkluderar norepinefrin och epinefrin. Båda verkar också som stresshormoner och binder sig till olika receptorer i det sympatiska nervsystemet. Sålunda orsakar de olika partiella reaktioner.

Endogena receptorer delas in i "alfa" och "beta". Dessutom kan man göra en ytterligare indelning i "alfa-1", "alfa-2" eller "beta-1", "beta-2".

Effekt av betablockerare

Beta-1-receptorer återfinns huvudsakligen på hjärtat. Här påverkar de antalet hjärtslag. I njuren reglerar beta-1-receptorer frisättningen av renin, ett hormon som används i förträngning av blodkärl och ökar blodtrycket. Beta-2-receptorer finns i huvudsak i lungorna.

Intaget av betablockerare gör att de aktiva ingredienserna sätts direkt till respektive beta-receptorer. På detta sätt är de okänsliga för eventuella attacker från endogena budbärare. Följaktligen uppstår typiska sekundära reaktioner inte.

De flesta patienter tål betablockerare som en del av en långvarig behandling mycket väl. Det är dock möjligt att mindre reversibla biverkningar förekommer när du tar dessa läkemedel. Följande symtom har observerats:

Betablockerare kan leda till att hjärtat och cirkulationssystemet kommer ur balans: hypotension, för långsam puls (bradykardi), proarytmiska egenskaper eller Torsade de pointes takykardi. Dessutom märker patienter ibland en intensifiering av cirkulationsrubbningar i benen och/eller armarna. I detta sammanhang har en kärlsammandragning av kärlen i huden observerats. Du kanske känner igen detta som vita fingrar, kalla händer och fötter.

Obehag i lungorna: astma och kronisk obstruktiv lungsjukdom förstärks ogynnsamt.

I huden har hudförändringar i form av psoriasis observerats. En försämring av psoriasis kan också ske.

Betablockerare påverkar också kroppens ämnesomsättning negativt. Det metabola syndromet förstärks, vilket leder till hypoglykemi genom att hämma glykogenolys.

Vanliga biverkningar visas genom en initial viktökning hos unga överviktiga när de börjar ta betablockerare.

I det centrala nervsystemet utlöser betablockerare i enskilda fall yrsel, trötthet eller sömnsvårigheter. Den senare är emellertid mycket sällsynt. Dessutom orsakar dessa läkemedel ibland mardrömmar. Även nedstämdhet eller apati kan orsakas av betablockerare.